Nu är det höst igen och det där eviga tjatet om täcke har börjat. Ska hästarna ha täcke på eller inte? Vilket täcke ska man köpa och altt vad det innebär. Jag utgår från mig själv och vad jag tycker och är det någon som har andra åsikter så får man gärna framföra dem om man känner för det...

Stella går just nu med ett regntäcke det ena är med fleece och det andra är utan. Jag har tidigare år kört med börjes himalaya regntäcke och varit otroligt nöjd med det, Stella fick inga skav av det och det låg bra vid bogarna. Men detta året tänkte jag att jag skulle kosta på henne ett nytt från Hööks som hon även har ett vintertäcke från så det borde bli jättbra tänkte jag. Köpte det med fleece i eftersom det borde vara bättre, kyler inte och borde ligga mer stilla. Kommer hem och provar det och det sitter som en smäck, Stella går ute med det en dag och det har genast kasat bak och ligger ner över bogarna. Skit också! 

Vid detta läget tänkte jag att jag skiter i fleece eller inte och körde upp till Tingsryd och köpte ett nytt Himalaya som ligger super bra men UTAN fleece. Min slutsats av detta blir helt enkelt att jag köper det jag vet passar oavsett. Och nej jag tänker inte köpa ett rambo eller liknande eftersom storlek 135 verkar saknas. Hur tänkte de där egentligen? 130 och 140 men inget mellanting, 130 är för litet och 140 för stort.   

Här är stella med Börjes täcket som kostar 399 och hon får inte ett enda skav. Det värderar jag högre än ett täcke som kostar 1399 och inte ligger bra. Vad det gäller kvalitén kan jag inte klaga heller för det står emot regn och slitage jättebra. Om det inte hade varit för att fodret vid bogen på det gamla börjat gå sönder hade jag med lätthet kunnat använda det ett tredje år också. 

Summan av kardemumman blir att jag i fortsättningen kommer köpa Börjes regntäcke och istället lägga under ett fleece om jag vill det eller att hon står inne med fleece. :) 

En med täcke och en utan, båda lika nöjda tror jag :) 

Om ni inte sett det i aftonbladet finns det länk här under.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article17439139.ab

Många tycker att trav är djurplågeri och visst alla har rätt att tycka vad de vill så det lägger jag mig inte i. Jag har som många vet rätt bra kontakt med travfolk nu mera och tycker att det är en jättehäftig sport i hästvärlden. Jag ser på hästarna att de tycker att det är kul och att de vill jobba. Det ser jag inget djurplågeri med. Att sedan folk sätter sina pengar på hästarna i lopp är precis som i vilken sport som helst, i fotboll sätts det också pengar på antal mål och vem som gör dem och allt vad det innebär. 

I den artikeln som aftonbladet publicerade står det att hästen var för pigg och att den kvävdes. Detta är något som kan hände inom både hoppning och fälttävlan också. Fälttävlan är en farlig sport som många har respekt för och många kan tycka att det är oansvarigt att hästarna ska utsättas för sådana typer av hinder, vilket är liknande med travsport. Där utsätts också hästarna för maximal påfrestning men det är man medveten om och tränar för att hästen ska klara uppgiften. Alltså är det egentligen inget konstigt med det.

Det som jag kan kännas mest fel med just denna incident var att loppet inte avbröts. Det gjorde man under hopptävlingen när Hickstead dog bland annat. På just det planet tycker jag att arrangörena för Halmstad travet kunde agerat annorlunda men med själva olyckan ser jag inget konstigt som förknippas specifikt till travsporten. Detta är mina tankar om det hela, kom gärna med egna synpunkter.

Här är Tappi som nu mera är ridhäst istället för travhäst, nöjd och tillfreds med livet.

Nu har många hästar kommit in i fällning och det gör att det blir lite extra jobb för oss som borstar och inte har en helklippt häst. Stella har päls på rygg och rumpa vilket gör att det blir en hel del att borsta. Tappi har inte varit klippt överhuvudtaget och har därför ännu mera päls att få bort. Tappi går inte med täcke och därför gör hon en del av jobbet själv när hon rullar sig men långt ifrån allt.

Jag brukar börja med att borsta hela hästen med en piggborste/plastborste för att få bort det på ytan. Manen brukar jag borsta ut med en vanlig hårborste innan jag börjar med kroppen eftersom mycket skit samlas i manen och i svansen också för den delen. För att få bort både stöv och päls tar jag sedan en rund massageborste som alla hästarna i stallet gillar. Jag masserar i cirklar och får bort smuts och stöv på djupet. 

Något som är ovanligt idag och glömt för många är den hederliga ryktstenen, jag älskar ryktstenen! Den får bort mycket päls och är otroligt effektiv. Den tar däremot inte bort någon smuts eller stöv. Idag är det de nya magic brush som tar över vår värld och jag gillar inte dom alls. De är bra för att få bort det sista och lera eventuellt men annars har jag ingen glädje av dem.

När all päls som går att få bort är borta tar jag en lång rotviska och borstar hela hästen med och sedan ryktar jag med en vanlig ryktborste, min har gethår tror jag och är mycket bra men öerlag tycker jag att många ryktborstar är bra. Det handlar delvis om teknik, effektivitet och tålamod om man ska få bra resultat. Tillsist tar jag en putshandske av fårskinn eller en microfiberduk och tar över hela hästen. 

I andsiktet brukar det räcka med en liten ansiktsborste och om jag har dåligt med tid oc inte orkar/hinner fixa ansiktet noga tar jag en barnvåtservett och torkar. Det ger förvånansvärt bra resultat och får bort bra med stöv också. I ansiktet brukar jag vara noga med att klippa öronen, getskägget och mellan öronen. Det ser mer stiligt ut och får en bra helhetsbild. Jag klipper även svans, kronränder och hovskägg.

Sen har man garanterat en skinande häst.

Fick frågan igen om jag kunde skriva lite om tävlingar och absolut kan jag det men jag tävlar inte. Anledningen till detta är som jag skrivit tidigare att jag inte tycker att det är kul. Varför ska jag utsätta mig för något som jag av hela mitt hjärta avskyr, jag avskyr inte det på grund utav tävlandets skull utan just för att jag blir så in i bombens nervös. Annars är de flesta på mig om att jag ska tävla, främst innan vintern då Stella var i kanonbra form. Men nej jag ska inte tävla förrens den dagen kommer då jag verkligen känner att jag vill det. Många kan tänka att jag ska göra det för hästens skull för att hästen tycker att det är så kul, men min tanke om det är att hästen inte borde tycka det är så kul att ha en nervös och osäker ryttare på ryggen och därför blir tävlingen dåligt genomförd. 

Jag uppskattar att utvecklas och det är ju det som för oss ryttare framåt. En del ser utvecklingen beroende på hur många rosetter man har, en del ser den på att % har blivit bättre på protokollet. Men sen finns det några till som struntar i hur resultatet blir och går på känsla. Även om det knasade till sig så var det en helt perfekt känsla och vi genomförde tävlingen som ett ekipage, ett team. Den känslan vill jag ha på träningar, jag vill känna att så många språng som möjligt sitter och att vi har en bra rytm och kan komma runt en bana på ett trevligt sätt. Om det skulle gå helt åt skogn så finns min tränare där och kan direkt peka på något som behöver korrigeras. För mig handlar det inte om att hoppa högt eller vinna en tävling, för mig handlar det om att hitta den där känslan som man kan leva en månad på och om jag hittar den känslan på träningen är det ju perfekt. 

Little Felicia på terrängträning runt mars/ april för några år sedan, allting stämde och jag sken som solen. 

Vi påverkas av andra människor i vår omgivning och vi anar nog inte själva hur mycket de människorna påverkar oss genom våra beslut och hur vi tar ställning till olika situationer. Vissa människor har förmågan att kunna påverka oss extra mycket och det har jag själv varit med om. För något som har varit så otroligt självklart för mig blev helt plötsligt väldigt osäkert och jag isste inte längre hur jag skulle göra? Skulle jag anta förändringen med öppna armar eller tänka och välja det jag själv ville? 

För en stund trodde jag att jag skulle göra ett val som inte ens var mitt val utan någon annans. Men jag gjorde mitt val och nu är jag mer motiverad än någonsin på att få det bra och göra allt för att knyta nya band och stärka de jag redan har. Alla människor är bra på något sätt men vissa människor får oss till att vilja ta det där sista steget eller får oss till att se möjligheter istället för problem. Styrka och mod in my heart. 

Just nu är det ett himla liv om ponnyakuten och allt vad det innebär både runt om på bloggar och framförallt på facebook därför tänkte jag beskriva hur jag känner runt just ponnyakuten. Jag har tittat på ponnyakuten sedan det började och ville främst få tips från gästtränare vilket jag fortfarande ser som en viktig del. Det som många uppfattar som det stora problemet är att lärandet till ryttaren sker på fel sätt och att det inte är "rätt" att sätta på hjälptyglar på en häst och därmed lösa problemet. 

Allting faller tillbaka på val av ponny. Kommer man att klara av ponnyn och ha kompetens själv eller människor runt omkring som hjälper till? Det är i hanteringen som mycket faller tillbaka och på ryttaren. Har föräldrarna inte kunskap om hästar kanske man bör ta hjälp av någon annan från första början innan problemet går så långt att det till och med blir farligt. Kanske bör man även svälja sin stolthet och inse att just den ponnyn är för svår. 

Jag tycker inte att Tobbe Larsson eller gästtränarna gör fel, det finns miljoner tillvägagångssätt att utöva och alla har sin metod och idé med träningen för att lösa problemet. Sen reagerar alla på något och så kommer det alltid vara, någon säger sätt på ett skarpare bett medans den andra säger att skarpa bett inte löser något. Den typen av konflikter kommer det alltid att vara och vi måste kunna tackla det. Sen kan man diskutera hur "barnvänligt" programmet är eller om det egentligen är ett wake up call för vuxna. Det kommer även ett problem till, alla hästar är olika och är olika individer, en häst kanske svarar jättebra på en metod men en annan får man tänka om på. Tips och inspiration är dock alltid bra.

Ibland kommer de där rosa molnen flygand och då är jag snabb på att hoppa på ett och flyga iväg. Ungefär så känns det nu. Stort leende utan egentlig anledning eller? Underbart är det iaf och jag hoppas att det sitter i länge. OLof är hos sig och jag försöker lägga några effektiva timmar på tentan men nja det går sådär. Lyssna på bra musik och sjunga tonlöst är så mycket roligare just nu! 

Har skrivit om problemlösningar och beslutsfattande och nu går det runt i huvudet på mig. Mer dans och konfetti till folket och mindre krav och beslut är min filosofi. Nu måste jag plugga!

Dagligen kommer vi (alla människor) i kontakt med människor som inte kan eller vill låta andra människor vara i fred. Ibland handlar det om nyfikenhet, att snoka och vara allmänt frågvis och för många väldigt påfrestande. Ibland handlar det om avundsjuka, någon har det bättre än mig eller har det som jag alltid drömt om. Avundsjuka är något av det jobbigaste jag vet men jag kämpar även med det själv ibland. Vad man bör veta är att någon alltid har det bättre och då får man istället vara glad för det man själv har. Oavsett om en annan person kan ha det bra på ytan vet man inte alltid hur det är längst in. Var glad för det man har och se till vad som gör just dig glad och strunta i andra. Detta är lättare sagt än gjort men man kan försöka.

Avundsjukan går ibland över till ett annat steg nämligen ett dumt beteende som i många fall uttrycker sig på följande sätt: Taskiga kommentarer, börjar ta saker snatteri, eller att personen igonerar och trycker ner på saker. Det är jätte vanligt och lika hemskt varje gång. Varför kan inte människor acceptera att alla är olika och låta alla vara som de är? Det handlar inte om vem som är bäst eller presterar bäst, vi är alla lika egentligen. När det kommer till ekonomi och avundsjuka över pengar och saker brukar jag tänka så här: Hellre leva glad och fattig än som en ledsen miljonär. 

Tänk mindre på andra och mer på er själva, inte överdrivet men till en viss del. Det men inte vill dela med sig av är man inte tvungen att dela med sig av. Allting är våra egna beslut.